Det är TVÅ individer i hästsporten. TVÅ som kan göra fel, TVÅ som kan skada sig & TVÅ som tillsammans kan prestera. 

 

I ridsporten är det lite "vinna eller förlora" känsla. Är både ryttare & häst friska, jo men då är det bara att ge sig in i leken. Men så blir ponnyn halt... Det finns inte så mycket att göra liksom. Teamet går itu, och det går tyvärr inte att göra något mer än att bara vänta.

Ridningen är så mycket mer än att hålla i "tömmarna", som tyvärr många tror är det enda man gör om dagarna. Förutom att mocka "skit" då, och arbeta på hästmusklerna. Det handlar om ETT TEAM. Nej, inte som ett fotbollslag eller innebandylag. MER än så, en gemensam koppling liksom. 

Det låter kanske i vissa öron som värsta poesin som jag sitter och hasplar ur mig på någon minut eller så. Men det jag skriver kommer direkt inifrån, det är verkligen såhär det är. För vissa låter det fånigt, för andra låter det häftigt. Att hitta sin soulmate liksom, det är en cool känsla. 

Vi ryttare blir så otroligt fästa vid våra hästar. Man gör allt för den liksom, i alla lägen. Men tyvärr händer det fruktansvärda saker med våra ömtåliga djur, och som sagt där går teamet sönder... I alla fall tävlings / träningsmässigt. 

Men fortfarande har vi våran kompis där i ALLA lägen. Det sägs ju att hästar är bra lyssnare också...jo, det kan nog alla vi hästmänniskor intyga tror jag! Är man ledsen - SNACKA MED HÄSTEN ;)