Suttit och läst alla grymma elitryttares bloggar...säger bara WOW, så grymma dom är alltså. Jag ser verkligen upp till dom. Deras rundor ser så himla klockrena ut. Det ser så himla enkelt ut...så vill jag få det att se ut när jag rider så småningom!

 

Hinder upp till 1.30 & hästarnas hoppar inte alls på fart, bara på styrka. Det är grejer alltså. En dag vill jag va där uppe, fightas i eliten...det är en av mina högsta drömmar... Kanske borde man inte hoppas så mycket, känns som drömmen inte blir sann då. Men samtidigt, det är väl bättre det, att sätta höga mål & verkligen tar en bra väg till dom. Då är det självklart större chans att man tar sig dit än om man sitter i soffan & tjurar över att alla andra KAN.

 

Ne, tänk istället. JAG kan också. DU & JAG är grymma. 

 

För elitryttarna är att träna på 1.30 höjd ingenting. Det gjorde jag i onsdags, hoppade ett 1.30 hinder. Men jag kände mig så sjukt stolt över det...från att ha hoppat en ponny (Hazena) som inte alls hade det rätta huvet för högre hinder & som jag hoppade som högst 1.10 på. Att sen hoppa med en liten d-ponny över ett 1.30 hinder kändes häftigt för mig. Även fast jag drömmer om att senare träna på 1.40 höjd & hoppa maxade elitbanor på 1.30 så måste man ju börja nån stans? Eller hur? :)

 

Jag känner mig så motiverad just nu. Jag vill ta mig långt, så är det bara. Sen om det kräver massa träning, okey...det är så det är. Om det krävs lite tårar...några fula ritter osv men som man ändå lär sig på... 

 

DEN känslan vill jag en dag känna.